• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/20 2018 kl 01:51 -

Utgå från att ingen vill kramas med chefen

Min första jobbkram fick jag hemma i Oslo av några managementkonsulter från Stockholm. Jag arbetade för vd:n i en bank, och konsulterna var anlitade för ett projekt jag var ansvarig för. I receptionen tog jag emot besöket med framsträckt arm, redo att skaka hand. Högsta chefen som ledde truppen kom närmare, och närmare. Och närmare. Han tryckte sig mot mig, min utsträckta arm kom i kläm och jag tänkte; vad gör människan?! Han gav mig en kram. Kind, armar, kropp mot kropp och allt. Därefter kom hans entourage och gjorde detsamma.

Jag kände mig brutalt indragen i en obekvämlighetszon. Ni förstår, i Norge kramades vi inte på jobbet. Nej verkligen inte, jag tilltalade ju inte ens min egen chef vid förnamn!

Några år senare flyttade jag till Stockholm. Tjugo år har passerat, och för allt jag vet så kanske det kramas hej vilt även på norska arbetsplatser nuförtiden. Det är i varje fall trenden, att det inte enbart är i termer av tid som arbetslivet har blivit mer gränslöst. Också på det fysiska och personliga planet har gränser suddats ut, och alltfler chefer kramar sina medarbetare på jobbet.

Men med #metoo har frågan om chefskramens vara eller icke vara fått ny aktualitet. Är det en så bra idé att vi chefer – i en tid då vi av nödvändighet strävar efter att avsexualisera arbetsplatsen – bokstavligen hänger oss runt halsen på våra underställda?

För att hitta svaret på den frågan måste vi också ställa oss frågan varför vi har lämnat den allmänt vedertagna handskakningen därhän, för ett närmare fysiskt umgänge på jobbet. Tja, rent mellanmänskligt kan blodtryck, kortisolnivå och hjärnkapacitet påverkas positivt av en kram. Så för en del kan alltså kramen ha viss effekt på samarbete och resultat. Denna potentiella fördel behöver i ett nästa steg avvägas mot möjliga nackdelar. Och denna avvägning tänker jag att vi chefer kan göra genom att svara på tre frågor:

1) Alla – eller ingen

Ger du alla en kram – oavsett kön och sexuell läggning?

Eftersom jag inte kramar män på jobbet, så kramar jag inte heller kvinnor. Det är det enda jämställda förklarade en tidigare chef (man och 50-talist) för mig. Och det finns fler varianter på den icke-diskriminerande logiken.

Anser du exempelvis att det är opassande för manliga chefer att krama kvinnliga medarbetare, så är det också opassande att de kramar manliga medarbetare. Och är det opassande för manliga chefer att krama sina medarbetare så är det självklart också opassande för kvinnliga chefer att göra detsamma. Det är så icke-diskriminering fungerar.

Om du för egen del kan svara ja på fråga 1 samtidigt som du hävdar alla chefers naturliga rätt att göra detsamma, är det dags för fråga 2 och 3.

2) Garanterat välkommet

Är du 100 % säker på att din kram är välkommen?

Du kan med säkerhet utgå från två saker; att a) inte alla vill kramas på jobbet, och b) vi chefer ligger långt nere på listan över personer som medarbetarna anser sig bekväma med att förväntas vara fysiskt nära.

Självinsikt är knepigt, och även om du är övertygad om din egen förträfflighet att läsa av både person och situation innan du kramar, så kan du inte vara 100 procent säker. Och att överlämna ansvaret på medarbetare att avvisa din chefskram ifall de känner obehag, är att vara oförstående inför den makt du faktiskt har över dem. Obehaget att avvisa chefen kan övergå obehaget att bli ofrivilligt kramad. Medarbetaren lämnas i en sur pest-eller-kolera-situation – när allt chefen önskade var att ge en kram.

3) Uppåt och neråt

Får alla krama dig och din chef?

Om du tycker att det är i sin ordning att chefer kramar medarbetarna, så måste det också vara okej att medarbetare kramar cheferna. Annars har vi att göra med ett maktmissbruk. Men vad säger du som redovisningschef till din nyanställda redovisningsassistent som glatt kramar ekonomidirektören varje gång hen kommer förbi enheten? Om du tänker att det är opassande, så är det också opassande att du och ekonomidirektören kramar redovisningsassistenten när ni känner för det.

I min värld överträffar de möjliga avigsidorna med råge jobbkramandets eventuella gynnsamma effekter. En chef gör helt enkelt klokt i att inte krama sina medarbetare alls. För arbetslivet är svårt och komplext nog som det är, så varför krångla till det ytterligare genom att tvinga vår (chefs)kropp på andra med risken att – trots alla våra goda intentioner – göra medarbetare riktigt illa till mods? Och dessutom, om vi chefer i vågen av #metoo har blivit varse uppgiften att skapa en arbetsplats utan opassande beröring, så är det smart om åtminstone vi håller oss till den enda vedertagna formen för fysisk beröring på jobbet; handskakningen.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela