Nyligen publicerat
Ämnen
Månatliga Arkiv
Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon från sitt tidigare orubbliga och känslodrypande försvar av partikamraten och riksdagsledamoten Jamal El-Haj.
Trots partiets avrådan gick El-Haj på en Palestinakonferens där ordföranden anklagats för samröre med terrorklassade Hamas. Kritiken haglade, månad efter månad, men Andersson stod kvar. När det i fredags kom till Expressens kännedom att El-Haj år 2017 försökt påverka ett asylärende rörande en konservativ imam, säger Andersson att det blev det droppen som ledde till hennes krav på El-Hajs avgång. Partiet ska visserligen ha agerat på El-Hajs otillåtna myndighetspåverkan redan 2017, men Andersson säger sig ha fått informationen först i december 2023. Droppen har således fallit häpnadsväckande långsamt, och under tiden har Andersson fortsatt sitt bergfasta försvar av El-Haj.
Tidpunkten för när droppen äntligen slog ner sammanföll som av en händelse med fredagens publicering i Expressen och Anderssons uttalande om sin ”enkla ledarskapsfilosofi” till TT.
– Alla kan fatta dåliga beslut, men inte vid upprepade tillfällen.
Jag har tagit mig igenom mer än min beskärda del av så kallade ledarskapsfilosofier under åren, men principen att chefen ger dig sparken om du tar mer än ett felaktigt beslut är alldeles ny för mig. Sannolikt för att det finns ytterst få chefer som anser det framgångsrikt att aktivt sprida en rädsla för att göra fel i organisationen. Eftersom det blir så hemskt lite gjort på det viset.
Andersson må ha okloka principer, men den här är inte ens sann. Hade den varit det så hade hon avgått själv, efter de senaste månadernas egna dåliga beslut – ”vid upprepade tillfällen” – bara gällande fallet El-Haj. Men partiledarens ”enkla” ledarskapsfilosofi är så verklighetsfrånvänd att inte ens hon själv tillämpar den. Hennes underställda chefer och medarbetare fattar ”dåliga beslut” hela tiden utan att det får konsekvenser för anställningen. Precis som vi andra, samt våra chefer och medarbetare fattar dåliga beslut. Men El-Hajs beslut är inte bara ”dåliga” – de kräver helt andra termer; som otillåtna, omoraliska och maktfullkomliga. Och den typen av allvarliga felsteg ska det räcka med att göra én gång innan avgångskravet kommer.
Med tanke på hur sakta Anderssons droppar faller måste jag ändå lämna en brasklapp. Hon kan ha pratat sanning. Om hon avgår ska jag självklart be om ursäkt. För i så fall fanns en sanning i hennes ”enkla” ledarskapsfilosofi, även om den fortfarande är galet fel.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet under 70- och 80-talet kräver verkligen inte norskt pass för att uppskattas. Det är en pärla av humor, drama och spänning som klokt nog är baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”.
Jag är ett blodsfan, och längtan jag känner till onsdag och nästa avsnitt har jag inte upplevt sedan Twin Peaks på 90-talet. Att få komma in på (arbets)livet hos dessa chefer som jag växte upp med som barn är en ynnest. Eller framtida chefer. Tonårigen Jens Stoltenberg är också med och bråkar om Nato med pappa Thorvald (som hade olika ministerposter). I jakten på makt klantar cheferna sig stup i kvarten, och vi påminns om arbetslivet före #metoo och när männen hade all makt – och vi förstår varför vi inte längre går med på att chefen super på arbetstid. Det senare ledde givetvis ofta till de först nämnda.
Dock verkar cheferna på 70-talet ha haft oerhört kul, kamratligt och rätt lugnt på jobbet – trots dimman av alkohol, sexuella kränkningar, diskriminering och tungt maktbegär. Tillbaka till nutid har hälften av Sveriges riksdagspartier spår av kokain på sina toaletter och det pågår en ”bedräglig” maktkamp mellan Kristdemokraternas Ebba Busch och Sara Skytterdal. Det leder till funderingar om det i kokaindimman är lika lugnt, kamratligt och roligt att vara chef år 2024 som på 1970-talet. Jag är tveksam, men låter mig chefsinspireras av Makten.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Under stort allvar yrar chefen om en hopplöst oviktig fråga
Du är chef för en verksamhet där det finns signaler om ett externt och allvarligt hot. Det är föga sannolikt att något kommer hända, men du gör bedömningen att verksamheten kräver förberedelser. Så du samlar personalen. Inte för att presentera en plan, lugna och mana till sammanhållning. Nej du avgör att läget kräver skrämsel, att delegera förberedelsesansvar till varje enskild individ och att ge svikarna en känga – för du vet redan vilka som inte kommer göra sitt jobb. Om det värsta – och osannolika – skulle ske.
Ulf Kristerssons tal på Folk och Försvar förra veckan har kritiserats av många; för skrämseln, ansvarsfrånskrivelsen och otydligheten. Men det allvarligaste och mest oroväckande är den anklagande kritiken mot de förmodade förrädarna som inte ställer upp om ryssen kommer – nämligen invandrarna.
Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling. Ur Kristerssons tal på Folk och Försvar
Det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige. Svenska Dagbladet
Kristersson påstår att det är ”uppenbart” att jag och andra invandrare inte kommer fullfölja vår totalförsvarsplikt, och att på förhand och lösa grunder bli stämplad som förrädare känns givetvis upprörande. Senast Sverige var i krig var 1814. Kristersson har med andra ord ingen aning om vilka grupper i Sverige som kommer bidra, eller ej. Lika väl kan antas att många invandrargrupper – med mer aktuell erfarenhet från krig och förtryck – är bättre rustade och långt mer villiga att kämpa för demokratin än mätta och belåtna svenskar.
Men det är inte påhoppet på invandrargrupper i sig som upprör mig mest, utan vad det säger om Kristerssons prioriteringar – den viktigaste chefsuppgiften av dem alla – som är allvarligt oroväckande.
Kristerssons uppgift är att rusta för ett eventuellt krig. Att-göra-listan för detta är med säkerhet lång, särskilt som flera centrala samhällsfunktioner i Sverige är eftersatta. Punkten för invandrargruppers eventuella ovilja till ”att med vapen i hand och med livet som insats försvara Sverige” bör rimligtvis befinna sig långt ner på prioriteringslistan, eftersom det är en icke-fråga år 2024.
Att statsministern i ett tal på temat krig till nationen yrar om en hopplöst oväsentlig fråga säger mycket om Sveriges högsta lednings oförmåga att prioritera, och tyvärr därmed också duglighet och förmåga till resultat. För det är en vedertagen sanning att den chef som inte förmår se och prioritera det viktiga från det oviktiga, inte heller mäktar med att verkställa något vettigt. I det här fallet Sveriges krigsberedskap. Därför är det dags att ”vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt" statsministeruppdrag. Det är inte en passerbricka till Rosenbad.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Daniel Ek har inte gett någon sparken
Det är mer än tjugo år sen, men jag kan fortfarande drabbas av känslovågorna lika starka nu som då. Den där frustrationen, oron, ilskan och skammen över att ha blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Trösten, och det som gjorde det möjligt att behålla fokus och snabbt gå vidare var vetskapen om att det inte var det minsta personligt.
I måndags släpptes nyheten om att Spotify är övertaliga och behöver genomföra nedskärningar. Men en samlad journalistkår valde att omtala händelsen som att ”1 600 får sparken”. Jag blir så innerligt vred. Som anställd får du sparken om chefen avslutar din anställning för något som handlar specifikt och enbart om dig och din bristfälliga prestation eller ett icke önskvärt beteende. Det är högst personligt. Men vid övertalighet behöver antalet anställda reduceras ner av strategiska eller finansiella skäl – vilket inte alls är personligt.
Jag fattar. Journalisternas syfte med formuleringen ”ge sparken” i kombination med bilden på vd Daniel Ek är att demonisera arbetsgivaren. Men en skicklig journalist hade fattat att det är den berörda personalen som drabbas, nu i dubbel bemärkelse. Det är en grymhet mot en redan utsatt grupp vilket gör mig både arg och uppgiven.
I måndags fick omkring 240 Spotify-anställda gå hem på dagen, och med alla de känslor vi förstår att det innebär. Nu är min innerliga förhoppning att de bedrägliga tidningsrubrikerna överskuggas av sanningen; ”jag har inte fått sparken”, ”det här är inte det minsta personligt” och Daniel Eks bekräftelse i ett brev daterat den 4 december 2023, till sina anställda:
Jag förstår att detta kommer att drabba ett antal individer som har gjort viktiga bidrag. För att vara krass kommer många smarta, begåvande och hårt arbetande människor lämna oss.” Daniel Ek, vd, Spotify.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Det är inte bara skambefriade chefer som tar en tupplur på arbetstid
– Inte ens mys-Ernst kan få till det i november, tror jag.
En affärsbekant svarade resignerat på min fråga om hans hösttillvaro. Igenkänningen var hög, för vem får inte kämpa sig igenom dagarna nu i november innan psyke och själ har vant sig vid det totala mörker som inleder vintern.
Frågan är om det inte är dags nu, att vi chefer inför en vilostund också på svenska arbetsplatser.
Söderut har de fortfarande sin Siesta, men även här i Norden sov våra förfäder en stund varje eftermiddag under arbetet på åkern. Det kallades att vila middag eller ta en tupplur. Nu har forskningen kommit ikapp tidigare generationers sunda förnuft och visar att en kortare eftermiddagslur både kan höja produktivitet och immunförsvar utan att störa nattsömnen. Enligt NASA kan en 26-minuters tupplur ge en 34-procentig ökning av produktiviteten och göra oss 54 procent mer alerta. Tupplurar verkar dessutom preventivt mot utbrändhet.
Allt fler, främst amerikanska chefer och organisationer har under de senaste åren uppmanat sina anställda att göra som sina förfäder och ta en kortare paus i liggläge. Men glöm de halvsunkiga vilorum vi tvingats till enligt lagen. Dit går som bekant bara totalt skambefriade själar och akut sjuka. Tänk istället fräscha och moderna sovmoduler. När Google införde tuppluren på arbetstid för si sådär tio år sen skrevs stora nyhetsrubriker, men de hajpade sovkuberna förväntades eka tomma. Men idag är de så populära att det kan vara svårt att få plats.
Det funkar alltså. Men vi chefer måste gå före och visa vägen – in i vilorummet. Förebildsrollen har aldrig känts mer lockande.jpg)
.
Foto: © yj
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Fackchefer ska granskas precis som Teslachefer
Det blev världsrubriker förra veckan då norska alpinstjärnan Lucas Braathen (23) kallade till presskonferens och lämnade beskedet ”Jag är färdig”. Tre års förhandlingar med norska skidförbundet om vilka kläder han får gå runt i när han inte åker på skidor, hade tagit ifrån honom skidglädjen.
– De har behandlat mig respektlöst, berättade Braathen.
Att den omtyckta ynglingen kände sig tvingad att lämna sin livsdröm för att ”være glad flest mulig dager i året” spridde en känsla av bedrövelse, och en samlad presskår och opinion ställde sig på hans sida. Braathen har inte ifrågasatt den traditionsrika landslagsmodellen och sitt (stora finansiella) bidrag till kollektivet, men önskade lite större frihet när det kom till hans fritid. Precis som andra framgångsrika skidåkare som Kläbo, Northug och Kristoffersen före honom.
Cheferna på norska skidförbundet fick – ännu en gång – förödande kritik. Med flaggan ”norska landslagsmodellen” i högsta hugg lever de kvar i en svunnen tid. De är också oförmögna att ta in att de inte har samma makt som tidigare, och därför inte kan bete sig hur som helst. När Braathen lägger skidorna på hyllan tappar skidförbundet vad som skulle varit en av deras största stjärnor och inkomstkällor de kommande tio åren.
Här ser jag paralleller med kollektivavtalskonflikterna som just nu pågår på Tesla, Klarna och Spotify, där bolagen är Braathen och facken är skidförbundet. En stor skillnad är dock att journalisterna och opinionen oförtrutet ställer sig på fackens sida. I berättelsen framställs facken = det goda och bolagen = det onda.
De hajpade bolagen Tesla, Klarna och Spotify är i förhandlingar, men motvilliga till att teckna kollektivavtal. Facken hotar med strejk. Att det bakom bolagen finns högprofilerade miljardärägare som Elon Musk, Sebastian Siemiatkowski och Daniel Ek gör det givetvis svårt – för journalister och allmänheten i övrigt – att föreställa sig att motståndet handlar om något annat än girighet och en önskan om att fritt kunna utnyttja sina medarbetare. Man kan bokstavligen känna smaken av tidigt 1900-tal i fack- och medialogiken, men vi chefer vet att 2024 överlever inget bolag som inte satsar på och månar om sina medarbetare. Inte osannolikt drivs Tesla, Klarna och Spotify precis som Braathen av behovet av frihet snarare än pengar.
”Jeg har nesten alltid valgt å gjøre det som gjør meg mest glad. Det er det som betyr noe for meg. Det er min definisjon på suksess. Ikke de lukrative samarbeidsavtalene jeg er i.” Braathen
Personligen uppskattar jag som chef och arbetsgivare tydligheten och maktbalansen som kollektivavtalen ger. Men jag har som de flesta chefer från tid till annan frustat över stelbentheten, skådespeleriet och den låga nivån på dialogen. Över lag tycker jag att dock - för mina bolag - fördelarna uppväger nackdelarna. Jag har emellertid inget annat än respekt för chefskollegor som ifrågasätter och försöker åstadkomma förbättringar. Det är väl alltid bra om en tradition från 1938 regelbundet ses över och förädlas.
Med flaggan ”den svenska arbetsmarknadsmodellen” i högsta hugg driver facken sin linje mot Klarna, Spotify och Tesla, och under samma flagga skrivs hetsiga tidningsrubriker. Chefer är en utsatt grupp i ett chefsfientligt samhälle. Vi har en mediamobb efter oss, men det upprör mig inte alls. Vi sitter på makten och ska granskas. Det som däremot upprör mig rejält är att cheferna på facken inte utsätts för samma granskning som cheferna på Tesla, Spotify och Klarna.
Alla chefer på dessa bolag är givetvis inte stjärnor, och det är definitivt inte alla chefer på facken heller. Under förhandlingarna har båda parter ett ansvar för att komma till en eller annan lösning, men när de nu har blivit konflikt så är det kanske Tesla-, Spotify- och Klarnacheferna som är överjäkliga och helt orimliga i sina krav. Eller kanske är det inte helt osannolikt facken som fastnat i en svunnen tid och respektlöst stövlar fram.
Vi kan bara hoppas att ynglingarna Tesla, Klarna och Spotify inte går Braathens väg och proklamerar ”Jag är färdig”. Det vore en bedrövelse och förlust för Sverige.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Kristersson fattade inte chefsbudskapet han plagierade
Jag vet lite om politik och ingenting om terrorbekämpning. Men som norska vet jag hur det känns när landsmän mördas i ett terrordåd. Trots att jag inte kände någon av dem som föll offer för Anders Behring Breivik den 22 juli 2011 har vare sig bilderna eller sorgen lämnat mig. Jag vet hur viktig statsminister Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) var för hela folket under timmarna, dagarna, veckorna och månaderna efter den svarta fredagen i juli. Genom sitt ledarskap lade han grunden inte bara för nationens återhämtning, men också för att terroristen (och hans anhängare) skulle få uppleva det fullständigt oväntade.
Hämnd, straff och isolering är våra reptilhjärnors första naturliga reaktion när någon ger sig på våra nära och kära. Men Stoltenberg – som även drabbades hårt privat – gjorde från första början och mitt i känslostormen ett annorlunda och oväntat vägval. Han ignorerade terroristen och fokuserade på offren och oss som skulle gå vidare. Hans ledarskap enade och helade, och ”alla” – oavsett politisk tillhörighet – följde Stoltenberg och gjorde hans vägval till sitt eget. Han blev en behövlig landsfader.
Igår var det Ulf Kristersson som skulle tala till nationen efter terrordådet mot svenskar i Belgien. Moderatledaren valde under tisdagens presskonferens att oblygt kopiera Jens Stoltenbergs episka tal till nationen efter terrordådet på Utöya. Det är väl kanske i sig inget fel att "återanvända” andra ledares tal, men det kräver viss finess och framför allt behöver man förstå budskapet man plagierar.
Kristersson kopierade nämligen Stoltenbergs framgångsrika, enande och helade budskap samt retoriska grepp – och vände allt i motsatt riktning .
Oslo 22/7–11, Jens Stoltenberg
Vi er et lite land, men vi er et stolt folk.
Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier.
Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.
Stockholm 17/10–23, Ulf Kristersson
Svenskar ska alltid stolt kunna gå omkring med svenska flaggan på kavajslaget eller i blågul tröja. Det är vårt sätt att leva, att vara stolta.
Vi ska stå upp för och stå fast vid våra egna värderingar.
Det här är en tid för mer säkerhet, mer varsamhet och mer vaksamhet. Vi får helt enkelt inte vara naiva.
Hur du som chef agerar när känslorna är som starkast utgör det ultimata ledartestet. Kristersson kunde inte hejda reptilhjärnan att ta över trots en förmodad intention att ”göra en Stoltenberg”.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Rikschefen känner – hör och häpna – ”viss optimism”
Jag trodde först jag hade hört fel, men rikspolischef Anders Thornberg sa faktiskt följande ord i tisdagens Aktuellt:
"Jag känner en viss optimism nu."
Så välkommet, och samtidigt oerhört sällsynt. En rikschef som – om än väldigt försiktigt – sprider optimism och framtidstro. Det kommer bli bra. Visserligen räknar Thornberg med att det kommer ta tio år att lösa det pågående gängkriget, men hans avsaknad av populistiska löften känns ändå uppfriskande.
Det finns anledning att känna pessimism. Utöver ett ofattbart brutalt och våldsamt gängkrig har vi kriget i Ukraina, en skenande inflation och räntehöjningar, Koranbränningar och terrorhot, naturkatastrofer och nu senast situationen mellan Israel och Hamas. Efter coronapandemin har vi erfarit att när vi inte trodde det kunde bli sämre, så blev det just det. Det utesluter dock inte att allt kommer bli bra. Det måste vi tro. Precis som Thornberg.
Chefsuppdraget har aldrig varit viktigare än nu. I en tid då det overkliga nyhetsflödet skapar djup oro och stor olustkänsla är det vårt jobb som chefer att vara optimister som ingjuter framtidshopp hos våra medarbetare. Det förväntas av våra politiska ledare, men det finns också en längtan efter att vi vanliga chefer ska visa vägen. Vi och våra arbetsplatser behöver chefer som signalerar att det kommer bli bra – och som med självförtroende, initiativ- och anpassningsförmåga samt uthållighet ser till att det blir så.
Forskningsmässigt finns det gott stöd för att optimism är en avgörande ledarförmåga, eftersom optimistiska chefer…
är problemlösare – de ger inte upp utan hittar nya vägar
blir smartare – optimism påverkar kreativitet och slutledningsförmåga
är mer uthålliga
smittar – och mest smittar de sina medarbetare med sin optimism.
Alla kan utveckla sin optimism, är värt att notera. Såväl naturbegåvade optimister som de som fötts som pessimister kan bli mer positiva. En mycket bra inspirationskälla är den fiktiva chefen Ted Lasso i komediserien med samma namn. Lasso flyttar från USA och amerikansk fotboll till England för att träna ett fiktivt bottenlag i den engelska fotbollsligan. Lasso är en smart, godhjärtad och extremt optimistisk chef med teflonkostym mot såväl negativitet som sarkasm. Hans övertygelse om att allt kommer bli bra är transformerande för såväl laget som dess prestation. Men precis som för Thornberg tar det tid. Så det gäller att aldrig ge upp och sluta tro. För det kommer bli bra.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Skandalen är inte hur chefen röstade – utan att han hade möjligheten
Under veckan har (idrotts)Sverige upprörts över Riksidrottsförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson. Mannen sitter på två stolar – eftersom han också är vice ordförande i det europeiska fotbollsförbundet Uefas exekutiva kommitté. I den sistnämnda rollen har det nu – efter inledande lögner och bortförklaringar – framkommit att Nilsson har röstat för ett återinförande av ryska landslag i U17-turneringar – tvärt emot svensk idrotts riktlinjer.
Bestörtningen är stor. Hur kunde han… rösta på det sättet! Men en del protester är överraskande försiktiga. Man omtalar att händelsen ”väcker frågor”. Kanske är det inte möjligt för Nilsson att sitta på två stolar. Möjligen borde han avgå.
Möjligen! Det skandalösa är inte hur han röstade. Släpp det. Det mest obegripliga är hur han till att börja med ens kunde ges två stolar att sitta på!
I rollen som Riksidrottsförbundets ordförande företräder Karl-Erik Nilsson ett lands 73 idrotter. I hans internationella Uefa-roll ska han företräda 55 olika länders uppfattning i frågor rörande idrotten fotboll. Det är ofattbart hur det är tänkt att inte krocka, och lika befängt som om vi chefer skulle ha chefsuppdrag på två angränsande bolag samtidigt.
Det norska landslagets förbundskapten Ståle Solbakken och fotbollskrönikören Olof Lundh är mindre försiktiga. I en intervju med SVT kallar Solbakken Nilsson (och hans danske kollega Jesper Møller, som röstat som Nilsson – i strid med dansk linje) för ”opålitliga”, med tillägget:
De är herrar som är duktiga på att positionera sig och klamra sig kvar på posten.
Lundh kommenterar att 50 specialidrottsförbund på fredag ska ha ett digitalt möte med Nilsson där han ska ”förklara sig”.
Karl-Erik Nilsson är en slipad politiker som såg till att skjuta på mötet för att få tid att ringa runt till alla aktörer för att hänga kvar på den här posten.
Kanske finns här någonstans förklaringen till hur Nilsson från första början kom att sitta på två stolar. Slipad klamrade han sig fram till vad hans ego ville ha. Hur han röstade i Uefa-frågan är nu helt irrelevant. Hela havet stormar, och det enda vettiga är att rycka undan en stol från Nilsson. Kanske två. Är vi inte där innan helgens slut lämnas vi med en unken känsla inför kompetensen och inte minst civilkuraget inom svensk idrott. Heja specialistförbundens ledare!
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.
Chefers fega utsmetade insatser
Vad-var-det-jag-sa-resonemang är sällan charmanta men kan vara väl värda att lyssna på. Inte för att placera skuld eller ifrågasätta prioriteringar, men för att de erbjuder tillfällen för lärande.
I söndagens SVT Agenda kom det fram att polismästare Carin Götblad varnade för rekryteringen av unga gängkriminella redan år 2010. I den statliga utredningen där det skedde presenterades en rad förslag till förebyggande insatser. Men varningarna togs inte på allvar. Få, om någon, lyssnade – och utredningens svarta framtidsscenario är nu år 2023 verklighet och vardag.
”Vi är dåliga i Sverige på att rikta insatser. När vi gör förebyggande insatser så är det ofta att vi smetar över alla. Vi måste våga att rikta insatserna tydligare och tidigare.”
Här finns en chefslärdom att hämta för många, för det där smetandet är ett allmänt ledarproblem i Sverige: När en person i teamet är besvärlig skickar vi hela gänget på en tipsrunda, eller påtvingar dem andra former av helt meningslösa aktiviteter för "grupputveckling”. När en person uppför sig illa på julbordet så skickas alla på #metoo-kurs. När en medarbetare inte säger hej till kollegorna på morgonen så måste alla genomlida en våra-gemensamma-kontorsregler-övning på nästa enhetsmöte.
Att chefers ”utsmetade” insatser saknar önskad effekt är givetvis ett stort bekymmer. Minst lika problematiskt är att vi slösar tid och kladdar ner horder av ”oskyldiga” människor helt i onödan. Vi måste våga att rikta våra insatser – för vi saknar inte kunskap om vad som är det egentliga problemet.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka.