• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 08/23 2016 kl 01:05 -

Det är sällsynt att chefer väljer samma väg som Pär Bomans

 “Tyvärr är inte alla chefer statsmän” suckar min goda vän med mer än 40 års tung chefserfarenhet. Han syftar till styrelseordförande Pär Bomans offentliga avrättning av Handelsbankens vd Frank Vang-Jensen förra veckan. Efter 20 år i banken varav 10 år i koncernledningen med just Boman som sin chef och vd fick Vang-Jensen brutalt sparken efter 1 ½ år på vd-jobbet. Bomans publika hängning av Vang-Jensen var så sällsynt att spekulationerna satte igång. Vad kan Vang-Jensen ha gjort för att förtjäna tryckas till på detta sätt!? Handelsbanken behövde under presskonferensen försäkra att Vang-Jensen inte hade ägnat sig åt oegentligheter. Han hade bara gjort ett väldigt uselt jobb.

Så här brukar det inte gå till. Varken när vd’ar eller andra för den sakens skull får gå eller lämnar. Chefer brukar flumma till det och se till att all udd är sanerat. Vi har olika syn på framtiden, tack för den här tiden och lycka till vidare. Det brukar låta som det gjorde då Getinge i måndags sparkade sin vd Alex Myers eller som då Ericsson sparkade sin vd Hans Vestberg för en månad sen:

Att det brukar gå till så är inte ett uttryck för svenska chefers förkärlighet för att tysta ner osämjor. Det är helt enkelt mest begåvat att sätta verksamhetens bästa framför det egna behovet att som chef dela sin irritation och besvikelse över personen som får gå eller lämnar. Oavsett om det handlar om bristande prestationer, olika synsätt eller ilska över att man har gjort en felrekrytering.

För allt jag vet kan Vang-Jensen ha varit överjäklig knepig. Eller inte. Oavsett, det finns goda argument för att det även vid denna vd-avsättningen hade varit bäst att välja den sedvanliga ”olika syn på framtiden”-vägen (som lustigt nog enligt spekulationerna i detta fall faktisk är skälet till att Vang-Jensen får gå). Det därför att:

”We’ll meet again”
Oavsett hur övertygad man är om att man aldrig kommer anställa personen igen, så vet man inte när man kan dyka på varandra igen i professionella sammanhang. Direkt eller indirekt. Världen är som bekant liten och ett snyggt avslut kräver inte mer än förmågan att kontrollera sina egna känslor av irritation, besvikelse eller ilska.

Ingen vill dras in i någons smutsiga skilsmässa
Lika lite som vi själva vill gå genom en stökig skilsmässa vill vi ha åskådarplats till någon annans. Väl medveten om att båda parter i en skilsmässa har tillkortakommanden och felsteg på meritlistan, lämnas omgivningen med en extra olustkänsla när det är den som har kvar både makten och direktörsvåningen som inför full ridå smutskastar partnern de precis har kastat ut på gatan.

”Teaching moments”

”Public hangings are teaching moments” sa företagsgurun Jack Welch. Hur man sparkar en vd eller andra anställda säger mycket om chefen och organisationen. Så också i fallet Pär Boman och Handelsbanken. Människan är sitt beteende och vad en styrelseordförande gör har starka signaleffekter. Inte bara för Handelsbankens chefer och medarbetare där Boman är en förebild (bra eller dålig, sådan), men också för alla oss andra. Efter händelsen lämnas vi med intrycket att man kan förvänta sig en brutal behandling i Handelsbanken om man trots lång och hederlig strävan inte förmår att leverera eller inte delar styrelsen/ledningens åsikter. Olust- och osäkerhetskänslan är olycklig inte bara för bankens chefer och medarbetare, men också för Handelsbankens omdöme som bank och arbetsgivare. 

Som nyexaminerad från Handels arbetade jag med finansiella derivater på en bank. Derivater var ingen kioskvältare i Norge på mitten av 90-talet och jag blev snabbt gravt understimulerad. Jag frågade min chef om flera uppgifter. Tja, du kan skriva en rapport, sa han. Om vad då, sa jag. Om vad som helst, sa han. Ok, då skriver jag om hur euroen kommer att påverka norska banker. Den oönskade rapporten hamnade på ett ovisst sätt på vd’ens bord. Han plockade upp mig till sitt kontor, satte upp ett europrojekt och gjorde mig ansvarig. Min chef Geir-Ove blev ursinnig och skällde ut mig för min illojalitet. Ett par månader efter utskällningen var det dags för finansavdelningen att tacka av mig. En viktig parantes i historien är att jag den hösten hade gått ned 15-20 kilo. Kollegorna och jag såg mycket fram emot avtackningen då Geir-Ove var känd som en mycket skicklig och underhållande talare. Jag kommer ihåg hans tal ordagrant, det gick så här:

Den Vibeke vi ser här i dag
är inte den Vibeke som började för ett år sen.
Blir hon smalare nu
blir hon som ett provrör.

Obekväm tystnad följde och mina kostymklädda kollegors kroppsspråk kunde läsas ”ta mig härifrån!”. Geir-Ove tryckte till mig genom det som blev sagt och det osagda. Alla kände till Geir-Oves missnöje med vd’ens rekrytering och min bristande lojalitet, men de hade förväntat sig något i linje med Tack för den här tiden och lycka till vidare. Istället blev de ofrivilligt åskådare till en offentlig hängning och den stora finanschefen blev i ögonen på sin personal en liten småsint människa.

Ledarskapet förutsätter förmågan att kontrollera sina känslor och veta när transparens är något att eftersträva. Och inte. Det kallas att vara professionell. Och det är just det statsmannalika chefer är. De sätter verksamhetens bästa framför sina egna småsinta känslor och behov. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela