• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/22 2016 kl 12:26 -

Det vittrades chefsblod, men Kinberg Batra vägrade ta ansvar för Haffos h*** och kollegornas skratt

Anna Kinberg Batra blev i torsdags ledsen och arg då en av hennes medarbetare inför hela det svenska folket och en grupp skrattande kollegor kallade socialministern ”hora”. Vi fattade alla att det inte skulle räcka med högsta chefens tårar och vrede. Inte heller att medarbetaren Haffo fick sparken skulle duga. Mediadrevet vittrade chefsblod. Frågan var bara hur högt upp i chefsledet ansvaret kunde placeras. Snaskigast vore det självklart om Kinberg Batra skulle åka dit.

SvT: "Det är inte vår kultur"...

Jag tillhör definitivt ytterfalangen när det kommer till synen på chefers omfattande ansvar. Och jag vurmar inte speciellt för moderatledaren. Det sagt, så har jag sen i torsdags tänkt den för mig mycket sällsynte tanken; Nej, det där går jag inte med på. Vi chefer kan och ska inte hållas ansvariga för alla dumheter som våra medarbetare hittar på.

Som chefer är vi inte bara ansvariga för vad vi själva gör/inte gör, men också för vad medarbetarna gör/inte gör. Vi tar mer än vår rättmässiga andel av skuld och vi tar ansvar även när vi inte har gjort fel. Men vi måste skilja på vad det är en chef i ska ta ansvar för. I vissa fall är vi ansvariga för medarbetarnas vidrigheter, dumheter eller regelbrott. Då kan det en rimlig konsekvens vara att fundera på om vi ska få sitta kvar. Andra gånger begränsar sig vårt ansvar till att städa upp, hantera, vidta åtgärder och se till att organisationen lär sig något så att det inte inträffar igen.

Fundera exempelvis på några chefshändelser från senaste månaderna:

Kan Anna Kinberg Batra hållas ansvarig för att hennes medarbetare Delmon Haffos kallat en kvinnlig minister för "hora" och för att kollegorna skrattade åt kränkningen?

Kan kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes hållas ansvarig för att Mona Sahlin under sin tid som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism skrev falska anställnings- och löneintyg?

Kan regionpolischef Carin Götblad hållas ansvarig för att hennes underställda chef Lena Tysk dödshotade en av sina chefer? (Tysk sa inför ett sällskap av poliser "Har du pratat om det här i media är du död".)

Kan infrastrukturministern Anna Johansson hållas ansvarig för att Erik Bromander under sin tid som statssekreterare flög bort närmare en miljon kronor i första klass?

Kan språkröret Gustav Fridolin hållas ansvarig för att dåvarande statsråd Mehmet Kaplan vägrade ta kvinnor i hand?

Kan Wells Fargo’s vd och styrelseordförande John Stumpf hållas ansvarig för att 5 300 numera sparkade medarbetare olagligt upprättade två miljoner konton utan kundernas kännedom för att nå tuffa säljmål?

Kingberg Batra, Bah Kunhke och Götblad knappast. Johansson osäkert eftersom missbruket fick fortgå över lång tid och visselblåsarna såg sig tvungna att gå till media för att blir hörda. Fridolin oklart, för han godtog att valberedningen presenterade Yasri Khan som kandidat till partistyrelsen trots kännedom om att han vägrar skaka hand med kvinnor. Stumpf otveksamt. FTs ledarskapskrönikör Lucy Kellaway skrev det så bra:
 

”If one employee offends against a bank’s vision and values, it is their fault. If 5,300 do, it is the bank’s. Wells Fargo has proved that its culture is a hopeless safeguard to anything.”

Som chefer kommer vi aldrig till att kunna hejda alla som inte har respekt för normal hyfs, lagar och regler. Och när bedrövligheterna inträffar – vilket det definitivt gör för alla chefer någon gång - så gör vi som Kinberg Batra och hennes närmaste chefer gjorde föredömligt förra veckan: Vi tar vårt ansvar genom att kavla upp ärmarna och ta itu med problemet med ambitionen om att det aldrig ska hända igen. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela