• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/22 2019 kl 02:20 -

Chefen får kritik för att hon inte luskade i medarbetarens kärleksliv

De två medarbetarnas amorösitet upptog inte bara allmänhetens intresse förra veckan, men också respektive chefers arbetstid. Något av det minst meningsfulla en chef kan ägna sig åt är just underställdas kärleksliv, men tyvärr erbjuder chefsvardagen inte enbart vettig sysselsättning. 

Vi har bestämt oss för att ”utreda möjligheten att gå in i en kärleksrelation” meddelade förra veckan Frithjof Jacobsen, känd politisk kommentator på Norges näst största tidning VG – och Jette Christensen, riksdagsledamot och medlem i Arbeiderpartiets partistyrelse. Frithjof offentliggjorde samtidigt att han som "naturlig konsekvens" av detta också lämnar inte bara fru och barn, men också jobbet på VG. 

Det finns ingenting omoraliskt i att bli kär genom jobbet. Det är inte ens opassande eller omdömeslöst, men det finns tillfällen när det inte är i verksamhetens bästa. Och Frithjof anser – som alla andra – att det är omöjligt att vara ihop med en toppolitiker och samtidigt vara politisk journalist, och därför lämnade han jobbet på VG innan han och Jette gick på sin första date i januari. 

Om du hittar en ny kärlek på jobbet så är tågordningen helt avgörande för att inte bli stämplad och ihågkommen som exempelvis ”otrogen”, ”illojal”, ”omdömeslös” eller ”opålitlig”. Att som Frithjof och Jette ta konsekvenserna innan – gentemot jobb och äkta maka/e – är utomordentligt och gissningsvis sällsynt föredömligt. 

Och kanske är det för att det är så sällsynt som så många är tveksamma till att Frithjofs och Jettes ömsesidiga förtjusning är så ny som de påstår. Vad har egentligen skett före den andra januari, då de båda informerade sina arbetsgivare om att de ville gå på date? Kan de ha mörkat romansen under lång tid? Och kan den ha påverkat Jacobsens yrkesroll som politisk kommentator? 

Frågan är också vilka som anses ansvariga för trasslet? Jo, självklart cheferna. Eller framförallt Frithjofs chef. Jettes chef Arbeiderpartiets partiledare Jonas Gahr Støre kunde återgå till vettigare sysslor efter följande uttalande:

Den andra januari bad Jette om ett möte. Hon informerade mig om att hon skulle på date med Frithjof Jacobsen, för att ta reda på möjligheterna för att ”bli kjærester”. Jag tycker att det var bra och snyggt skött att bli informerad”. Jonas Gahr Støre

Frithjofs chef politisk redaktör på VG Hanne Skartveit däremot, hålls ansvarig och krävs på svar både gällande tiden för amorösitetens uppvaknande och varför hon inte inledde efterforskningar när hon nåddes av rykten. 

Vi hörde rykten om en relation och tog upp det med Frithjof först i januari och senare under sommaren 2018. Han nekade och då kunde vi inte göra mer. Vi har tillitsbaserade relationer till de anställda.” Hanne Skartveit

Den norska pressgeneralen Elin Floberghagen ”kräver att offentligheten måste få svar på hur länge förhållandet mellan Jacobsen och Christensen faktiskt har pågått.” Men Skartveits upprepade svar till Floberghagen och hennes åsiktskollegor är att ”vi anser att detta tillhör Jacobsens privatliv”. Ärendet handlar om två frågeställningar kring chef- och medarbetarskapet: 

1. Vilken informationsplikt gentemot chefen har medarbetare kring sitt grynande och pyrande amorösa intresse för annan person på/genom jobbet? Hur tidigt i relationens ”utvecklingsskede” ska chefen involveras? 
Som chef mår jag illa vid blotta tanken på att behöva lyssna på detaljer om känslor som bubblar, sms som har skickats, fumlande dejter och funderingar kring att lämna en äkta maka/e. Ännu mer illa mår jag om jag sätter mig in medarbetarens situation; att förväntas dela sådant som är så privat med sin chef. Som chef tänker jag att det räcker om jag får information när det är uppenbart att det finns en ömsesidig kärleksrelation på jobbet; att ”vi är ihop”. 

2. Vilken utredningsplikt har chefen när hen misstänker att medarbetaren inte delar tillräckligt eller sanningsenligt kring sitt kärleksliv? 
Det finns helt klart lägen när man som chef inte kan nöja sig med de svar som ges och där närmare utredning och granskning behövs. Men det måste vara ytterst sällsynt att en medarbetares svar på frågor kring sitt kärleksliv kvalar in på listan över sådant som kräver att chefen startar en privatutredning. 

Jag tillhör definitivt ytterfalangen när det gäller synen på chefers omfattande ansvar och fokus på verksamhetens bästa i första hand. Men det finns gränser. Chefer kan och ska inte hållas ansvariga för allt som medarbetarna gör. Och anställda ska inte förväntas att – frivilligt eller ej – dela intima detaljer om sitt privatliv med sin chef, innan man ens riktigt själv vet vad man känner. För störst av allt är inte jobbet, utan kärleken. Eller hur var det nu igen?

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela