• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/21 2019 kl 02:32 -

Chefen kallas lögnare för de välputsade orden vid avtackningen av sin problemchef

Chefen har farit med osanning och agerat egennyttigt, hävdar de. Därför ska hon sparkas och den tidigare generaldirektören få tillbaka jobbet. När det begav sig kritiserade jag själv chefen hårt för hennes agerande, men nu tretton månader senare fattar jag faktiskt inte vad som händer. Ska chefer verkligen hållas ansvariga för välputsade ord som de ser sig nödtvungna att använda när de tackar av en underställd de äntligen har fått att lämna?

Att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i april förra året sparkade Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler var oväntat, men eftersom jag inget vet om Begler är jag öppen för att det kan ha funnits goda skäl. Eller inte. För chefer på den nivån har som bekant inte anställningstrygghet som andra. Det räcker att ledet över förlorar förtroende och man faller i onåd för att man ska åka ut, vilket är orsaken till att det finns generösa avgångsvederlag för vd:ar och en elefantkyrkogård för generaldirektörer.

Det jag så hårt kritiserade förra våren var hur illa förberedd Strandhäll var inför presskonferensen där hon offentliggjorde petningen. Vanligtvis brukar den sparkande chefen – för alla parters bästa – se till att ha ett varför och att udden är av; Vi har olika syn på framtiden, tack för den här fina tiden och lycka till framöver är en effektfull och ofta vald typ av formulering. Men under presskonferensen lämnade Strandhäll inga ledtrådar, än mindre svar på frågan varför hon skickade Begler till elefantkyrkogården. 

Strandhälls otydlighet ledde i sin tur till olyckliga spekulationer. Begler själv samt majoriteten av landets politiska reportrar och oppositionspolitiker gjorde snabbt sin spekulation till fakta: sparkningen av Begler är en del i socialdemokraternas valkampsstrategi, Begler har djupt orättvist fått sparken för att hon har gjort sitt jobb för bra, var den rådande slutsatsen. Att Strandhäll och medarbetare på Socialdepartementet hävdade att de hade haft en lång dialog med Begler om att det fanns ett missnöje, och att problemet var samverkanssvårigheter med Arbetsförmedlingen – fick föga medialt genomslag.

I ett års tid har nu Konstitutionsutskottet (KU) – under ledning av Moderaten Karin Enström – granskat ministerns petning av Begler. I juni ska resultatet presenteras, men Moderaterna har kommit fram till att de inte kan vänta. Strandhäll är så olämplig att hon omedelbart måste tas ur tjänst. Förra veckan drev de därför igenom en misstroendeomröstning mot ministern och datumet är satt till den 28 maj. Även L, SD och KD är nu så förskräckta över det som hände i april förra året att de också kommer rösta för att få bort Strandhäll innan granskningen är klar.

I januari – några månader innan petningen av Begler – fick en annan generaldirektör gå; rikspolischef Dan Eliasson. Det ansågs också vara ett socialdemokratiskt valstrategiskt grepp, men ifrågasattes inte eftersom Eliasson var så illa omtyckt av alla partier utom S. Eliasson ville som Begler inte heller lämna, men ansvarig minister Morgan Johansson lyckades bättre med såväl sin presskonferens som samförståndet med Eliasson – som i stället tackade ja till uppdraget som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 

Som logiskt tänkande varelse undrar jag därför vilken ny information som har sett dagens ljus, eftersom Begler-ärendet nu plötsligt har blivit så högaktuellt igen? Jag läser artikel på artikel utan att hitta något, men det blir Vänsterns Jonas Sjögren som avslutar mitt sökande. Han säger att han redan för tretton månader sen var säker på, och uttryckte att petningen var en valkampstrategi: 

"Men det har inte framkommit någonting nytt som är en grund för en misstroendeförklaring." Jonas Sjöstedt

Det som emellertid har hänt är att Strandhäll frågades ut av KU den 25:e april och att brev från tidigare chefer och tjänstemän på Försäkringskassan har skickats till KU. Strandhäll ljuger, hävdar de, för ministern sa något annat till KU än hon gjorde på presskonferensen i april 2018. 

"Det man (Strandhäll) säger i KU stämmer inte alls med det man sa vid presskonferensen när hon blev avsatt. Så här kan man inte göra i svensk förvaltning. Det är en upprörande hantering av myndigheten." Adriana Lender, en av brevskrivarna och tidigare gd för Försäkringskassan, till Expressen

Som svar på Expressens följdfråga: Ni säger i klartext att Annika Strandhäll har ljugit?

"Antingen i KU eller vid presskonferensen." 

Att Strandhäll i en utfrågning i KU berättar den krassa sanningen – som hon ser den – med en tydlighet som hon saknade på presskonferensen, gör henne inte per automatik till en lögnare. Så gör alla chefer och av goda humanistiska skäl. Vi ger välputsade förklaringar – också när det kostar oss all kraft vi har att ge en person ett snyggt avslut. Och vi gör det av den enkla anledningen att det är bäst för alla involverade parter. Troget följer vi chefsdevisen ”allt du säger ska vara sant, men du kan inte alltid berätta hela sanningen”.

Det är otippat att jag – som har varit kritisk till ministerns utövande av sitt chefsuppdrag i fler ärenden än bara Begler-petningen – ska ta Strandhäll i försvar. Jovisst, hon kom obegripligt illa förberedd till presskonferensen och hon misslyckades med att skapa ett samförstånd med Begler innan nyheten offentliggjordes. (Begler tackade nej till jobbet hon erbjöds som ny generaldirektör för Pensionsmyndigheten, och har sen dess varit aktivt öppen med sitt missnöje över Strandhäll och departementet.) Men att utifrån det kalla ministern lögnare och kräva hennes omedelbara avgång saknar helt chefslogik, och kan inte kallas annat än…jo just det; politik. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela