Lindsö och Bodströms chefsbeteende är högst onormalt

Det är inte alls ovanligt att chefer skyller ifrån sig vid motgångar eller feltramp. Mer sällsynt är det emellertid att en chef pekar finger innan misslyckandet är ett faktum. Men detta besynnerliga var just vad USAs utrikesminister Rex Tillerson gjorde under en intervju i förra veckan. Han berättade att när han mötte Trump första gången efter valet var han ”stunned” av Trumps jobberbjudande, men

"I didn't want this job. I didn't seek this job. My wife told me I'm supposed to do this."


Hans frus vinnande argument hade enligt Tillerson varit “I told you God’s not through with you”. Tillerson är inte den första chefen att peka finger på sin hustru, men jag misstänker att det snarare är i Trumps knä han med god framförhållning vill dumpa ansvaret för sina framtida misslyckanden. Efter sex veckor på nya jobbet har kanske den politiskt och militärt helt oerfarna Tillerson insett att han har tagit sig vatten över huvudet. Och förmodligen känner han av hur outhärdligt grymt det är att kliva tillbaka till mellanchefsrollen efter tio år som allsmäktig vd och styrelseordförande (för Exxon Oil). Att nya chefen heter Donald Trump underlättar nog inte. Det här kommer att gå åt helvete, kan vara Tillersons tanke. Men skyll inte på mig, jag ville inte ens ha jobbet som Trump (min fru och Gud) tvingade på mig.

En gnutta chefsempati kan jag känna med Tillerson trots hans omdömeslösa uttalande. För hur många av oss har inte tackat ja till ett smickrande jobberbjudande och några veckor in i nya chefsjobbet djupt och innerligt ångrat alla frågor vi inte ställde, råd vi inte lyssnade på och slutsatser vi inte gjorde innan vi tackade ja?

Två svenska ledare som jag gissar just nu befinner sig i liknande ångrar-att-jag-tog–jobbet-båt som Tillerson är Ebba Lindsö (fd vd Svenskt Näringsliv) och Thomas Bodström (fd justieminister). De senaste veckorna har de varit i blåsväder för sina styrelseordförande- respektive styrelseledamotsuppdrag i det skandalomsusade pensionsbolaget Allra.

Medan Tillerson försöker rädda skinnet genom sin (fingerpekar)attack så är Lindsö och Bodströms vägval att hastigt överge båten. Lindsö förklarar flyktbeteendet med att ”jag hade en bristande bild av företagets historik” och Bodström anger skälet att eftersom Lindsö lämnar, så vill inte jag vara kvar heller. De medger att de inte förstod jobbet de tackade ja till, men om inte de onormalt höga styrelsearvodena fick det att ringa i varningsklockorna så skulle läsning av årsredovisningen eller ett enkelt Google- eller LinkedInsök ha gjort det.

"Det framkom pusselbitar som gjorde att jag misstänkte att jag hade en bristande bild av företagets historik, därför valde jag att avgå efter fem månader som ordförande." Ebba Lindsö till Ekot.

"Jag har inte så vitt jag vet fått någon felaktig information, men jag kanske hade önskat att jag fått mer information." Ebba Lindsö till Di.

"Jag gick med i Allras styrelse 2016 under förutsättning att Ebba Lindsö gick med i styrelsen. Redan då gjorde jag klart att jag skulle vara kvar i styrelsen så länge som hon var kvar." Thomas Bodström till SvD.

Jag kan känna en liten smula chefsempati med situationen Tillerson, Lindsö och Bodström har försatt sig i, men jag har absolut ingen förståelse för hur de försöker ta sig ur knipan. Det bara irriterar. Det är hur du agerar vid motgångar som visar din karaktär, och att peka finger eller bokstavligen fly ansvaret är grava karaktärsbrister om önskemålet är att få förtroende att leda.


Inte purunga Tillerson, Lindsö och Bodström borde vid det här laget ha förstått att chefsuppdraget innebär att ta ansvar för mer än sitt eget skinn. Och att det finns skillnad mellan att vara skyldig och ansvarig. Även en chef helt utan skuld är alltid ansvarig att reda ut och lösa problem som uppstår på jobbet. Trion borde också veta att en chef som låter ansvarskänslan ge vika till förmån för att rädda sitt eget skinn förlorar förtroende illa kvickt.

Egentligen är det inte svårt alls. Jag möter ofta chefer som i förtroende berättar att de ångrar att de tackade ja till jobbet. Men de håller truten, tar sitt ansvar, gör sitt bästa och funderar på hur och när de på snyggaste sätt ska ta sig vidare till nästa jobb. Och detta gör de inte bara för att de förstår att det ingår i chefsjobbet att ta ansvar för mer än sig själv. Tack och lov har de flesta chefer begåvningen att begripa att det också är bästa sättet att vårda sitt egna goda namn och rykte.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 10

Chefers hemtrevliga kontor och lättkränkta medarbetare

Av Vibeke Pålhaugen

Work hard, stay low, reach high. Jobba mycket och håll truten så har du en framtid på bolaget, det var ledningens slogan till oss medarbetare på strategikonsultbyrån… Fortsätt att läsa->

09 10

Att vara (rikspolis)chef är banne mig inget skitjobb

Av Vibeke Pålhaugen

DEEEET FIIIIINNS IIIIIINGA SKITJOOOOOOBB!!!! Den norska hotellkungen Petter Stordalen kastar upprört kavajen på golvet. Han har precis visat ett tv-klipp där den norska riksdagens talman… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen