• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/08 2016 kl 10:27 -

Dan Eliasson har något att lära alla chefer om den farliga frestelsen att omge sig med ja-sägare

”Jag ber alla brottsoffer om ursäkt för att min högste chef är Dan Eliasson.” Så avslutar polisinspektör Anders Karlsson en uppmärksammad debattartikel i Expressen/GT den 3:e februari. Han går till hårt angrep på sin högsta chef rikspolischefen Eliasson efter den omtalade stackars-mördare-intervjun i SVTs morgonsoffa den 26:e januari.

Chefer inom den privata sektorn är skyddade från den typen av publika medarbetarangrepp eftersom privatanställda genom anställningen har accepterat att lojaliteten till arbetsgivaren går före yttrandefriheten. Har man kritik ska den framföras till arbetsgivaren och väljer man att gå till någon annan finns det enligt arbetsrätten risk för att bli uppsagd. För offentligt anställda däremot är kritikrätten helig och ingår som en del i den anställdas grundlagsenliga yttrandefrihet.

Det är lagen det, men så finns det något som heter ”tystnadskultur”. Och lustigt nog var det på just det temat Dan Eliasson dagen innan ovan debattartikel åter ingen besökte SVT studion. Denna gång programmet Veckans Brott. Bakgrunden var DN journalisten Hanna Kjöllers nya bok om tystnads- och repressaliekulturen inom polisen. 

Att jag är föga imponerad av Eliassons ledarskap finns det fler skrivelser om, men trots mina modesta förväntningar blir jag upprörd över att han (åter igen) sitter i TV-rutan och skyller ifrån sig och pekar finger på såväl företrädare som underställda chefer. Men jag släpper det och fastnar istället i tankar kring programmets tema tystnadskultur och chefer omgivna av ja-sägare.
 

Kjöller skriver i sin bok att polisen genomsyras av en förödande tystnadskultur. ”Jag känner inte igen det” svarar Eliasson i programmet. Senare lägger han till att han också varit högsta chef för Migrationsverket och Försäkringskassan ”…och jag känner inte att det är en så stor skillnad mellan de olika institutionerna…”. Trots kunskapen om att tystnadskultur i regel fostras från toppen kunde vi generöst placerat sista uttalande på kontot för ”nervösa Freudianska felsägningar”. Det förutsätter dock att vi har förmåga att bortse från Eliassons tid på Försäkringskassan där stark kritik riktades mot den toppstyrda jäv- och tystnadskulturen. Exempelvis blev en av Eliassons närmsta chefer dömd för brott mot efterforskningsförbudet för att ha jagat interna visselblåsare.

Att till en chef förespråka öppenhet och vikten att lyssna in även kritikerna vore som att sälja in fördelarna med att andas. Det är självklart för alla chefer och även för Dan Eliasson. Varje chefs utmaning är däremot att leva upp till idealet. Och då ska vi ha tre saker i åtanke:

Vad vet chefer egentligen?
Forskningen visar att de som känner sin organisation sämst är de högsta cheferna. Deras analyser bygger formella dokument (som de ofta missuppfattar), rykten, egna enstaka erfarenheter, mötesdiskussioner och andra källor med varierande pålitlighet. Lägg till att många höga chefer omger sig med ja-sägare som filtrerar informationen mellancheferna skickar uppåt och vi inser vilken tjock dimma det kan vara på toppen.

Självinsikt är nästintill omöjligt
”Jag känner inte igen det” säger Dan Eliasson, men när det kommer till (brist på) öppenhet så är det nästintill omöjligt att ha självinsikt som chef. Både högt-i-tak-chefen och lågt-i-tak-chefen har samma svar på frågan: ”Har du genom ditt ledarskap skapat en tystnadskultur?”. Om man inte tänker efter skulle alla svara som Eliasson: ”Nej, verkligen inte. Här har vi högt i tak!”. Men med några sekunders eftertanke så tror jag de flesta genomsnittsbegåvade chefer skulle svara: ”Jag är inte rätt person att svara på den frågan, men jag ska se till att vi tar reda på det.” Och då räcker det inte att ”känna in” stämningen i ledningsgruppen eller dra slutsatser utifrån enstaka besök i fikarummet eller på något regionkontor.

Chefers frestelse att tysta ned har aldrig varit större
Det finns chefer som har personligheten att alltid välja ja-sägarnas bekväma umgänge. Men alla chefer kan frestas att isolera sig från andras åsikter och kritik när de möter på motgångar. Att föredra de peppande ja-sägares sällskap blir farligt lockande när chefsjobbet blir motigt.

Och Eliasson är inte ensam om att ha det lite kämpigt på jobbet om dagen. För vilka av oss har det inte det? Komplexiteten, de tilltagande kraven och den uppskruvade förändringstakten lämnar mindre och mindre chefsenergi över till att förståelsefullt lyssna in de som tycker att vi borde bromsa upp och göra annorlunda. Och det är kanske främsta förklaringen till att tystnadskulturen enligt studier sprider sig i varje fall inom den offentliga delen av svenskt arbetsliv. Chefer orkar helt enkelt inte med.

Leif GW Persson avslutar i Veckans Brott tystnadskulturdiskussionen med att säga att han är mycket mer orolig för den tilltagande uppgivenheten han upplever inom poliskåren idag. Alla vi chefer som är närmare golvet än toppen vet att de två hänger ihop. Utsatta för kan-du-inte-tänka-lite-positivt-terror och på andra sätt nedtystade blir såväl chefer som medarbetare i vilken som helst organisation uppgivna inför uppdraget. Över detta är jag som GW Persson djupt orolig. Eliasson lite mindre så.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela